Danijella

Var på försörjningsstöd idag och lämnade in ansökan för kommande månad, då slog det mig, när jag skulle skriva min adress, att jag har ju ingen adress, måste skriva bostadslös ist. Det känns väldigt konstigt för mig att behöva stämpla mig själv som bostadslös, hemlös liksom.
Jag har inte direkt sett mig själv som en hemlös person sen jag kom tillbaka till Örebro.
Men det är ju precis det jag är...

När jag tänker på orden bostadslös/hemlös så ser jag direkt den typiska bilden av en hemlös, som sover på offentliga toaletter, trappuppgångar och parkbänkar.
Detta ställer till det lite i mitt huvud, för nu är jag ju en av dom, inte att jag sover på toaletter och liknande, men jag tillhör fortfarande samma kategori.
Jag går under samma bemärkelse.

Men jag har ändå tur, tänk på dom som inte har lika underbara människor omkring sig
som mig, som ställer upp när det verkligen gäller.
Vad hade jag gjort utan er? Ingenting!

Jag tänker på alla de människor jag träffat det senaste året, tjejer som verkligen inte har haft det lätt.
Jag har fått livsöden berättade för mig, som jag helst skulle vilja blunda för, gömma mig under täcket som när jag var liten, då försvann allt det otäcka.

Jag träffade en kvinna när jag satt på tvångsvård i Lund, hennes liv gick ut på att sälja sin kropp till högst bjudande, för att kunna finansiera sitt tunga heroin missbruk. Hon hade inte levt ett lätt liv, redan från början var hon tvungen att kämpa för att hålla huvudet över vattnet.
Denna stackars kvinna och jag hittade varandra därinne.
Hon berättade hela sin livshistoria för mig, allt det jobbiga, all skam, allt det fula och smutsiga plockade hon försiktigt fram i ljuset, bit för bit.
Jag tror nog att jag grinade mer än henne dessa sena kvällar under gallret på rökgården.
Jag frågade henne en gång hur hon orkade med att klamra sig fast vid livet, trots allt hon blivit utsatt för.

Hon sa ''Det enda som skulle kunna få mig att tappa fotfästet är om jag skulle råka göra någon annan människa illa, för då har jag gjort fel, då har jag tappat greppet om mig själv. Allt det som jag blev utsatt för under min uppväxt är ondska skapat av andra människor, det är inte jag som har gjort någonting fel, det var dom som inte förstod bättre. Det har jag insett nu, efter 40 år av skuld, ångest, skam, självhat och allmän psykisk terror.''

Jag bara gapade, hur kan en person som gått igenom så många svåra saker bara komma till en punkt där hon accepterar det som hänt och mycket klart kan se att hon inte gjort något som helst fel för att förtjäna det.
Det kallar jag en STARK människa.

Efter att hon suttit klart sitt LVM, drog hon direkt ut till samma liv som innan, korkat kanske några av er tycker, men hon visste inte på vilket annat sätt hon skulle kunna leva, hon visste inget annat liv.

Efter bara en månad ute i det känslokalla så händer det oundvikliga, hon, den starka, vackra, omtänksamma och ärliga kvinna tar en överdos, som så många andra före henne, faller hon ner i sin fix, för att aldrig mer i denna värld öppna sina vackra ögon igen.

Men hon har det bra nu, nu kan hon bestämma över sig själv, nu är det ingen drog som säger åt henne hur hon ska agera, vart hon ska gå.
Nu dansar hon på lätta moln över himlen, hennes finurliga lilla leende letar sig fram från mörka vrår, allt det rädda och osäkra har försvunnit ur hennes blick, nu är hon äntligen fri.
--------------------------------------------------------------------------------------------

När jag tänker tillbaka på henne och allt det hemska hon upplevt, så blir alla mina tankar, problem och misstag aningens lättare att stå ut med, för jag har ju ändå haft tur.
Allt handlar om från vilken synvinkel man ser det hela, om man bara tänker lite längre, om man tittar på det man tycker är jobbigt med lite andra ögon, så kan lösningen ibland vara alldeles självklar och smärtan som problemet förde med sig som bortblåst.

Att komma tillbaka till Örebro efter att ha tillbringat ett år på diverse olika instutitioner är inte lätt.
Nu är jag tillbaka, men är det verkligen det jag vill? Det känns inte som det, det känns som om jag inte hör hemma här längre...
Som att Örebro och alla dess människor har förändrats så kraftigt att jag inte längre har någon given plats kvar.
Det är klart att saker och ting förändras på ett år, det fattar jag ju, men att det skulle vara en sån stor skillnad det hade jag inte räknat med, eller var jag bara blind förut? Allt kanske är som det alltid har varit, valde jag att blunda för alla dessa saker som nu så obönhörligt tränger sig på i mitt medvetande?
Många människor säger att Örebro är staden som sover efter kl 23:00. Det kanske den gör för dom flesta, för mig vaknar Örebro och alla dess lockelser efter kl 23:00... Örebro är för mig en väldigt vaken stad, alldeles för vaken för att jag ska kunna klara av det. Jag försöker stänga ute alla saker och människor som vill mig illa, försöker gömma mig bakom stängda dörrar i ett hem som inte alls är mitt, men det är det enda hem jag har att gömma mig i.             Ett lånat hem...
Jag vet att det endast är jag som har kastat bort det jag en gång hade och att det endast är jag som kan bygga upp det igen... Frågan är inte om jag vill, för det vill jag, det handlar mer om ork. Det kanske låter konstigt att man inte har ork att bygga upp sitt eget liv, ordna det för sig själv, men det är faktiskt så att jag inte riktigt vet vart jag ska börja eller varför jag inte har ork nog att ta reda på det och börja restaurerandet av mitt trasiga liv.
Energin bara rinner ur mig på ett sätt som jag aldrig kännt förut, uppgivenheten är ett faktum.
Viljan att leva ett drogfritt liv finns hela tiden där, det är bara det att den ibland gömmer sig så väl att inte ens jag kan se den. Jag vill inte leka kurragömma, det är mitt liv som det leks med, den som är med i leken får leken tåla, Men jag vill inte leka längre säger jag ju, det får vara slut nu, jag skriker det om och om igen men ingen verkar höra, alla bara leker vidare, i mitten står jag och leker inte alls men är fortfarande en deltagare.
Ni kanske inte förstår vad jag menar, men jag kan inte förklara det på något annat sätt, det är som om det är någon annan som tar över min kropp och styr den mot min vilja, för egentligen är det ju bara att gå ifrån lekplatsen och gå hem igen, men kroppen vill inte lyda.
Jag känner i mig själv att det är klart att jag kommer att komma fram till slut, att jag kommer att få mitt liv tillbaka, frågan är bara när? Hellre förr än senare.
Jag styrs hela tiden av andra människor, både när jag lever bra och när jag lever dåligt. Det är aldrig jag själv som fattar några beslut, eller jo det är ju jag som fattar dem men hela tiden författade och influerade av någon annan. Jag klarar inte av att ensam, efter eget huvud tycka, tänka, känna eller göra någonting.
Jag försöker hela tiden, försöker, försöker, försöker, men faller gång på gång.
Jag är rädd också, för desto högre jag klättrar desto hårdare faller jag och det kan göra ont, smärtan är avskräckande, alla förväntar sig att jag ska klättra och sen falla ner, även jag.





Det är du som håller i mitt hjärta, det enda som just nu fyller min dag med en mening.
Var försiktig med mitt hjärta, har du sönder det så tror jag inte att det går att laga igen.