Är förälskelsen en sorts psykos?
I så fall skulle jag gärna leva resten av mitt liv i den. Idag är det 13 veckor kvar tills jag och min älskade kan vara tillsammans dygnet runt om vi så vill :)
Jag ligger ensam i min säng och saknar min Jimmy, samtidigt som jag känner hat mot kriminalvården för att jag inte kan vara med den jag älskar så måste jag även känna tacksamhet, för utan dom hade mina och Jimmys vägar förmodligen aldrig korsats och jag hade inte kännt den kärleken jag gör idag.
''He works in mysterious ways'' ja det kan jag verkligen hålla med om...
Han är verkligen underbar min Jimmy, idag så lyckades jag på något sätt ringa upp honom (i fickan) när jag satt och vrålade som mest till sing star, snäll som han är så sa han att ''älskling du sjunger jätte fint'' och sedan sjöng han själv en liten truddelutt så jag skulle känna mig lite mindre generad över hela spektaklet <3
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det är tråkigt att se människor misslyckas, för jag vet själv hur det känns att åter igen hamna på botten av samhället. Men jag är inte den som ska se ner på eller snacka skit om en person som helt enkelt gjort en tabbe och verkligen ångrar sig, så länge som personen i fråga inte är aktiv runt i kring mig så ställer jag mer än gärna upp och stöttar och lyssnar. Min axel är tillgänglig för gråt!
För vad fan tror folk ska hända om ingen lyssnar, ingen förstår, ingen vill förstå eller ens bryr sig, om alla bara vänder ryggen till och stänger sina dörrar?! Samhället får lida för deras egna misstag att stänga ute personer, det går inte att skylla allt på en viss ''typ'' av människor, för dessa människor har blivit förvandlade till just denna ''typen'' av nån anledning från första början... Spara era ''värdefulla'' enkronor, ja för fan, för tänk vad som skulle kunna hända om vi delade med oss till de som inte har ett skit...
Människor tycker att jag är en fattig person bara för att jag inte har någon inkomst, men jag är fan miljonär med tanke på alla de kärleksfulla människorna som finns i mitt liv! Fattig är den som ingen kärlek varken får eller ger...
Fridens <3
Jag ligger ensam i min säng och saknar min Jimmy, samtidigt som jag känner hat mot kriminalvården för att jag inte kan vara med den jag älskar så måste jag även känna tacksamhet, för utan dom hade mina och Jimmys vägar förmodligen aldrig korsats och jag hade inte kännt den kärleken jag gör idag.
''He works in mysterious ways'' ja det kan jag verkligen hålla med om...
Han är verkligen underbar min Jimmy, idag så lyckades jag på något sätt ringa upp honom (i fickan) när jag satt och vrålade som mest till sing star, snäll som han är så sa han att ''älskling du sjunger jätte fint'' och sedan sjöng han själv en liten truddelutt så jag skulle känna mig lite mindre generad över hela spektaklet <3
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det är tråkigt att se människor misslyckas, för jag vet själv hur det känns att åter igen hamna på botten av samhället. Men jag är inte den som ska se ner på eller snacka skit om en person som helt enkelt gjort en tabbe och verkligen ångrar sig, så länge som personen i fråga inte är aktiv runt i kring mig så ställer jag mer än gärna upp och stöttar och lyssnar. Min axel är tillgänglig för gråt!
För vad fan tror folk ska hända om ingen lyssnar, ingen förstår, ingen vill förstå eller ens bryr sig, om alla bara vänder ryggen till och stänger sina dörrar?! Samhället får lida för deras egna misstag att stänga ute personer, det går inte att skylla allt på en viss ''typ'' av människor, för dessa människor har blivit förvandlade till just denna ''typen'' av nån anledning från första början... Spara era ''värdefulla'' enkronor, ja för fan, för tänk vad som skulle kunna hända om vi delade med oss till de som inte har ett skit...
Människor tycker att jag är en fattig person bara för att jag inte har någon inkomst, men jag är fan miljonär med tanke på alla de kärleksfulla människorna som finns i mitt liv! Fattig är den som ingen kärlek varken får eller ger...
Fridens <3
På riktigt
så ska jag nu bygga upp mitt liv! Tillsammans med en person som jag absolut inte alls kännt länge MEN som jag litar på och älskar, hur sjukt det än kanske låter för alla andra... Vi delar både drömmar och rädslor, förflutet och framtid.
Jag har nu sabbat ganska många behandlingar, den senaste på Hagforsgruppen i Värmland, som iof var ett ganska sjukt och illa skött ställe (jaja rättfärdiganden och undanflykter tänker ni) och det kanske till viss del stämmer men de var och är faktiskt ett fuckat ställe och jag tycker jävligt synd om er som är kvar där, tyvärr så är min älskling en av dom stackarna...
Nu chillar jag på Villa Vägen Ut Susanne i Örebro, eller ja chillar är nog ganska fel ord, jag jobbar ganska hårt med mig själv tycker jag, det är inte lätt att vara drogfri i sin hemstad.
Det är obligatoriska möten varje Tisdag och Torsdag (AA el NA möten för er som inte fattade det) och jag går slaviskt på mina Torsdagsmöten på NA, det är som om det verkligen var meningen att jag skulle vara där, varje gång så händer det nånting bra för mitt tillfrisknande... Det är nästan lite mystiskt, för er som aldrig behövt gå på ett möte, är det nog svårt att förstå vad jag menar, men ni som själva upplevt kraften i NA ni vet vad jag pratar om! Det där lugnet som kan infinna sig under och efter ett bra möte.
Visst jag har inte varit drogfri i mer än 50 dagar och ja självklart så går jag fortfarande ner i djupa svackor, men nu vet jag bättre hur jag ska hantera mig själv i de situationerna, vilket innebär att jag inte behöver vara nere i kolkällaren längre än jag själv väljer att vara... Offer koftan sitter inte fastlimmad på mig, jag väljer själv när jag vill ta på och av mig den, ibland behöver den sitta på lite längre och ibland lite kortare tid beroende på hur synd jag vill tycka om mig själv. Jag tycker inte att det är något fel i att tycka synd om sig själv, för ibland är det faktiskt synd om en, även om folket runt omkring dig inte tycker det. Som t.ex. i helgen när jag tappade en tand, en TAND och jag är 23 år gammal liksom!!!! Det var förmodligen ingen mer än jag som tyckte att det var så synd om mig att jag var tvungen att gråtandes ringa min mamma och be henne komma och sedan ringa upp min Jimmy och gråta ännu mer, folk trodde ju att det var någon som hade dött så som jag betedde mig hela den dagen, men who the fuck gives a shit, jag behövde gråta och älta och tycka synd om mig själv, så då gjorde jag det.
Man ska inte vara rädd för att visa sig svag, enligt min nya livsfilosofi är det rent av en styrka att kunna visa sig svag och be om hjälp, för jag klarar inte allt ensam, jag behöver människor och nu för tiden så vet jag oxå att människor behöver mig... Tack och gonatt!!
Jag har nu sabbat ganska många behandlingar, den senaste på Hagforsgruppen i Värmland, som iof var ett ganska sjukt och illa skött ställe (jaja rättfärdiganden och undanflykter tänker ni) och det kanske till viss del stämmer men de var och är faktiskt ett fuckat ställe och jag tycker jävligt synd om er som är kvar där, tyvärr så är min älskling en av dom stackarna...
Nu chillar jag på Villa Vägen Ut Susanne i Örebro, eller ja chillar är nog ganska fel ord, jag jobbar ganska hårt med mig själv tycker jag, det är inte lätt att vara drogfri i sin hemstad.
Det är obligatoriska möten varje Tisdag och Torsdag (AA el NA möten för er som inte fattade det) och jag går slaviskt på mina Torsdagsmöten på NA, det är som om det verkligen var meningen att jag skulle vara där, varje gång så händer det nånting bra för mitt tillfrisknande... Det är nästan lite mystiskt, för er som aldrig behövt gå på ett möte, är det nog svårt att förstå vad jag menar, men ni som själva upplevt kraften i NA ni vet vad jag pratar om! Det där lugnet som kan infinna sig under och efter ett bra möte.
Visst jag har inte varit drogfri i mer än 50 dagar och ja självklart så går jag fortfarande ner i djupa svackor, men nu vet jag bättre hur jag ska hantera mig själv i de situationerna, vilket innebär att jag inte behöver vara nere i kolkällaren längre än jag själv väljer att vara... Offer koftan sitter inte fastlimmad på mig, jag väljer själv när jag vill ta på och av mig den, ibland behöver den sitta på lite längre och ibland lite kortare tid beroende på hur synd jag vill tycka om mig själv. Jag tycker inte att det är något fel i att tycka synd om sig själv, för ibland är det faktiskt synd om en, även om folket runt omkring dig inte tycker det. Som t.ex. i helgen när jag tappade en tand, en TAND och jag är 23 år gammal liksom!!!! Det var förmodligen ingen mer än jag som tyckte att det var så synd om mig att jag var tvungen att gråtandes ringa min mamma och be henne komma och sedan ringa upp min Jimmy och gråta ännu mer, folk trodde ju att det var någon som hade dött så som jag betedde mig hela den dagen, men who the fuck gives a shit, jag behövde gråta och älta och tycka synd om mig själv, så då gjorde jag det.
Man ska inte vara rädd för att visa sig svag, enligt min nya livsfilosofi är det rent av en styrka att kunna visa sig svag och be om hjälp, för jag klarar inte allt ensam, jag behöver människor och nu för tiden så vet jag oxå att människor behöver mig... Tack och gonatt!!
