Danijella

Att komma tillbaka till Örebro efter att ha tillbringat ett år på diverse olika instutitioner är inte lätt.
Nu är jag tillbaka, men är det verkligen det jag vill? Det känns inte som det, det känns som om jag inte hör hemma här längre...
Som att Örebro och alla dess människor har förändrats så kraftigt att jag inte längre har någon given plats kvar.
Det är klart att saker och ting förändras på ett år, det fattar jag ju, men att det skulle vara en sån stor skillnad det hade jag inte räknat med, eller var jag bara blind förut? Allt kanske är som det alltid har varit, valde jag att blunda för alla dessa saker som nu så obönhörligt tränger sig på i mitt medvetande?
Många människor säger att Örebro är staden som sover efter kl 23:00. Det kanske den gör för dom flesta, för mig vaknar Örebro och alla dess lockelser efter kl 23:00... Örebro är för mig en väldigt vaken stad, alldeles för vaken för att jag ska kunna klara av det. Jag försöker stänga ute alla saker och människor som vill mig illa, försöker gömma mig bakom stängda dörrar i ett hem som inte alls är mitt, men det är det enda hem jag har att gömma mig i.             Ett lånat hem...
Jag vet att det endast är jag som har kastat bort det jag en gång hade och att det endast är jag som kan bygga upp det igen... Frågan är inte om jag vill, för det vill jag, det handlar mer om ork. Det kanske låter konstigt att man inte har ork att bygga upp sitt eget liv, ordna det för sig själv, men det är faktiskt så att jag inte riktigt vet vart jag ska börja eller varför jag inte har ork nog att ta reda på det och börja restaurerandet av mitt trasiga liv.
Energin bara rinner ur mig på ett sätt som jag aldrig kännt förut, uppgivenheten är ett faktum.
Viljan att leva ett drogfritt liv finns hela tiden där, det är bara det att den ibland gömmer sig så väl att inte ens jag kan se den. Jag vill inte leka kurragömma, det är mitt liv som det leks med, den som är med i leken får leken tåla, Men jag vill inte leka längre säger jag ju, det får vara slut nu, jag skriker det om och om igen men ingen verkar höra, alla bara leker vidare, i mitten står jag och leker inte alls men är fortfarande en deltagare.
Ni kanske inte förstår vad jag menar, men jag kan inte förklara det på något annat sätt, det är som om det är någon annan som tar över min kropp och styr den mot min vilja, för egentligen är det ju bara att gå ifrån lekplatsen och gå hem igen, men kroppen vill inte lyda.
Jag känner i mig själv att det är klart att jag kommer att komma fram till slut, att jag kommer att få mitt liv tillbaka, frågan är bara när? Hellre förr än senare.
Jag styrs hela tiden av andra människor, både när jag lever bra och när jag lever dåligt. Det är aldrig jag själv som fattar några beslut, eller jo det är ju jag som fattar dem men hela tiden författade och influerade av någon annan. Jag klarar inte av att ensam, efter eget huvud tycka, tänka, känna eller göra någonting.
Jag försöker hela tiden, försöker, försöker, försöker, men faller gång på gång.
Jag är rädd också, för desto högre jag klättrar desto hårdare faller jag och det kan göra ont, smärtan är avskräckande, alla förväntar sig att jag ska klättra och sen falla ner, även jag.





Det är du som håller i mitt hjärta, det enda som just nu fyller min dag med en mening.
Var försiktig med mitt hjärta, har du sönder det så tror jag inte att det går att laga igen.